Kan man fortfarande hitta gömda skatter? Kan till exempel gamla dokument i en träkista som lämnats i ett soprum i Bagarmossen ha ett så överraskande innehåll att det fortfarande engagerar? Capri Norrman berättade på Facebook om de brev, foton och vykort med adressat ”Konstnärinnan Torborg Ottosdotter” hon hittat – och fick många reaktioner.
Inlägget, i FB-gruppen Bagis! där Capri berättar om hur hon storstädade och återfann bland annat breven till Torborg från hennes son Jarvar, har fått massor av kommentarer. Flera av de som kommenterat vill att Capri ska gräva vidare. Konstnärinnan, Torborg Ottosson Lindberg, visade sig ju finnas representerad på bland annat Göteborgs konstmuseum och ha verk som fortfarande säljs på konstauktioner. Hon gav också ut böcker och även tidningen Argus under 30 och 40-talet i Göteborg. En av de som hört av sig skriver även att hen kanske hade en av huvudpersonerna i breven som lärare i Hagsätra på 80-talet. Det har förstås också kommit många tips om olika arkiv som skulle kunna tänkas vara intresserade av fynden, men Capri berättar att hon redan försökt ta flera kontakter, utan framgång.
Så här skriver Capri själv om fyndet och varför hon ville dela med sig av lite historia, som levt på Byälvsvägen i Bagarmossen en gång.
—
För ett par år sedan hittade vi en träkista i grovsoprummet där vi bor på Byälvsvägen. Den var enkel men fin, och med lite tvätt skulle den passa precis på landet. Låset hade gått i baklås och det kändes som att den var tom när vi bar hem den. Men när låset gick upp såg vi att det låg en hög med papper på botten. Det var brev och vykort och kuponger och lite andra papper. Det mesta daterat på 1940-talet.
Nästan alla brev var adresserade till Konstnärinnan Torborg Ottosdotter Lindberg, ibland Ester Torborg och ibland bara ”Esse”. Jag har inte hört talas om henne tidigare men det finns en kort wikipediatext om henne under namnet Esse Ottosdotter och några av hennes målningar går att hitta under namnet Esse Ottosdotter. Hon föddes 1900 i Bohuslän, vid sin död 1962 bodde hon inne på Högbergsgatan på söder i Stockholm. Hon var målare, grafiker, skulptör och författare. Ett tag var hon gift med konstnären Birger Lindberg, med honom fick hon sonen Jarvar 1931, och det är honom man lär känna mest genom breven och korten i kistan.
När jag googlar Jarvar hittar jag ingenting förutom att han föddes och dog. Han hette Jarvar Sigfrid Ottar Lindberg och bodde i slutet av sitt liv på Byälvsvägen. När han dog måste någon ha slängt hans träkista i vårt grovsoprum.
Han tycker inte om att skriva brev skriver han flera gånger i breven daterade runt 1940-talet till sin mamma, och ofta består de bara av en mening ”kom fram bra. Blev inte sjösjuk”. Men ibland är breven lite längre:
Här är han sexton år gammal och vad han gör utomlands är lite oklart men kanske någon form av lumpen? Kanske var han med i brigaderna som skulle hjälpa ett Europa slaget i spillror efter andra världskriget. Eller så var han bara ute och luffade?
”Prag den 28/7 1947.
Kära! Moder!
… Hoppas att du har fått kortet från Gdynia. Resan var ganska trevlig. I Gdynia träffade jag en polack som talade tyska och jag fick hans adress och han min. Vi kan också gå ut i stan litegrann. Första natten genom Polen fick jag låna en sovsäck så jag sov ganska bra. Vi är tre grabbar som delar på ett rum. Förutom polacken så har jag bytt adresser med en tjeck och en schweizare. Det vimlar av utlänningar här i Prag, och man får varje dag tala de språk man kan. Prag är en stor och vacker stad och alla är så vänliga. I går kväll var jag på en stor fest, där troligen alla världens folk var representerade. Efter festen så dansade de nere vid hållplatsen och sjöng och levde värre. Spårvagnarna blir fullproppade på en liten stund och det är sån trängsel både inuti vagnarna och utanpå (där folk hänger sig fast) att man knappast kan röra sig. Vi har också tillsammans med de andra utlänningarna marscherat genom stan och ropat na zdraví och ahoj! och en hel massa annat. Tillsammans med oss bor det ett tjugotal koreaner. De fick åka med tåg i 20 dygn för att komma hit. De polska städerna var fruktansvärda att se, inte Gdynia så mycket men sen nästa dag åkte vi igenom hela städer av bara tomma skal, husen var precis som urätna. Folket verkade också mycket dystrare än här. Varenda natt sedan vi kom hit har jag varit ute till 1,2-tiden och åkt spårvagn hem med spårvagnar till gränsen fyllda med folk av alla sorter och ett enda surrande av olika tungomål. Vi ska härifrån nu på fredag. Ryggsäcken har gått sönder så jag får rulla in de få sakerna i filten. Många hälsningar hoppas du mår bra, det gör jag. Jarvar”
—
I juni 1948 är han fortfarande utomlands, nu sjutton år gammal. Nu låter det ännu mer som om det är någon form av militärtjänstgöring:
”Ligger vid gränsen till Tyskland sedan 14/6. Svårt att få bil till Holland. Har varit i Tyskland i alla fall men är nu i Danmark igen. Det är ganska kul att ligga här vid gränsen och se alla olika bilar som far förbi, det värsta är att det är så få som ska igenom Tyskland. Vi lever på mjölk och bröd, 1,5 liter mjölk om dagen är minimum. Det var varit litet dåligt med sömnen ett tag men nu ligger vi i en lada om nätterna. Regnutrustningen är oumbärlig, hälsa Jaffa det. Jag mår fint med undantag att jag bränt något i ansiktet men det är nästan bra nu. I dag är det mulet och svalt och skönt. Hoppas ni mår fint. Hälsningar till dig och Jaffa. Jarvar.”
—
I kistan fanns ett magasin med en text av hans mamma Esse Ottosdotter. Där skriver hon om vikten av att vaccinera sig och hur kroppens celler minns vad de lärt sig. Och en annan text av henne handlar om den nya tidens kvinna hon tycker sig ha mött i en mataffär.
”Hon var välklädd och korrekt som sina manliga kolleger och hade samma fria sätt att föra sig bland människor. Hon var mera frigjord och företagsam än vår vanliga kvinnotyp. (—) När jag gick ut på gatan tänkte jag fortfarande på den kvinnliga handelsresanden, och önskade att hon skulle få sälja. Hon föreföll mig som en hurtig representant för den kvinnotyp som håller på att arbeta sig fram. En friare, sundare, intelligentare och mer mänsklig typ än den förutvarande. Det hade blivit en sådan fart över livet på gatan tyckte jag. Det hade kommit en ny stämning över det, och jag kände med glädje att jag levde år 1925.”
I kistan finns även flera refuseringsbrev från olika förlag. Ett manuskript återsändes med titeln ”Uppkomsten av färger och former i naturen” och ett annat med titeln ”I begynnelsen var solen” från Wahlström & Vidstrand 1946. Hon gav även ut tidskriften Göteborgs Argus under sju år och två romaner, ”Den gamla drömmen” och ”Falska gudar”. Det finns också en bunt med inbetalningskrav på försenade betalningar, t.ex skatt till Jarvars skola på Södermalm och Konstnärernas riksorganisation. Blandat med dem finns också små kuponger med pengar från Jarvars far Birger som hon verkar ha fortsatt vara vän med även efter separationen. På kupongerna där han skickat pengar har han skrivit små hälsningar ”Krya på dig nu kära” och ”Hälsa J så mycket”.
Flera brev är skrivna av en man med tyskt namn och hon och han verkar ha varit något mer än vänner. De är alla adresserade till olika namn på kuvertet. Men själva breven är alltid riktade till henne. ”Kära Torborg” och ”Cher T” och ”Liebe Torborg” – han skriver ömsom på svenska, tyska och franska och berättar lågmält om sitt liv. Bara en gång skriver han ”saknar du mig något litet?” Han skriver alltid från andra länder och de verkar inte ha varit tillsammans öppet.
Det finns inga brev från henne i kistan, de gick nog förlorade på vägen och hennes privata personliga röst finns inte här tänker jag först, men så på botten av kistan ligger tre dikter signerade Torborg, de två sista hade nog med Jarvars födelse att göra:
Barndomens sagoland
Jag gick i stilla drömmar
I min barndoms sagoland.
Då såg jag något vinka
I dimman på nästa strand.
I landet där livets kaos
I vredgade böljor slår
Och människor och drömmar
Ofta mot undergång går.
Ej mer jag kunde drömma,
Jag for till främmande strand.
Och broarna brusto sakta
Till barndomens sagoland.
Där gick jag nu i vimlet,
Min fot blev så trött
Jag längtade hett tillbaka,
Men barndomens land var dött.
*
I väntans dagar
I min själ, som det stormat jämt
Stormar ej mera bo
All lidelsens vådeld är släckt.
Hatets röst har blivit stum.
Det drar blott en månskensfläkt
Genom själens svalkande rum.
Min dag är att drömmande vänta
Min natt är ångest ibland.
Det är dock bra svårt att hämta
Nya liv till livets strand.
Min trängtan till barnaögon
Är trevande, skygg ännu.
Men havets bränning skall åter slå,
Och livets vågor skyhöga gå –
Stilla jag längtar till stormen.
*
Vaggvisan
Sov, sov mitt lilla barn.
Din dag var så lång
Och du upplevde allt
Din barnfantasi tänkte ut.
Luta kindens dun mot kuddens
Du rör dig oroligt
Var leken hård?
Du har spår av tårar på kinden.
Sov sov mitt älskade barn
Hårdare, hårdare leken blir.
Ljuv är drömmen
Ro är sömnen
En mer ro har döden.
Förlåt mig du barn, som vilar där
Förlåt att jag gav dig livet.
Än har du år av barnalek kvar
Än har du något av ro i din själ
Sen tar dig livets oro fatt.
Sov, sov mina drömmars barn
Sov, min kärleks barn
Djupt mot den mjuka kudden.
*
Ja, jag vet – man ska inte ta möbler ur grovsoprum. Men nu gjorde jag det ändå för den var fin och av trä och jag tvättade den noga först och nej vi fick inte vägglöss sen som tur var. Och ja jag är mer restriktiv nu – men tänk vad mycket skatter och äventyr vi kan missa när vi inte vågar titta ner i slängda kistor.
(Och ja – jag har frågat alla arkiv och muséer om de vill ha det här men ingen har varit intresserad. Finns antagligen mer liknande material från halvt okända konstnärer och efterkrigsbrev för att de ska veta vad de ska göra av allt)
TEXT & FOTO: Capri Norrman
2024-08-02
–
Några länkar till mer information, från redaktionen. OBS! Att vi har valt att utelämna vissa namn i texten av hänsyn till eventuellt nu levande anhöriga.
Esse Ottosdotter, Wikipedia.
Konstverket ”Längtan”, Stockholms Auktionsverk.
Konstverket ”Den vita badbyxan”, Stockholms Auktionsverk.
